Det är så här det är...
Jag fick idag höra kommentaren "jag har nog aldrig träffat en människa som är så ensam som du" av min sjukgymnast på smärtenheten i Uddevalla. Jag lovar att det var inte roligt att höra, men samtidigt så förstår jag att det är nog sant. Så som mitt liv ser ut idag, och har gjort ett bra tag nu, det är inte roligt. Jag jobbar och sen är det inte så mycket mer. Calle jobbar typ jämt, 200 - 250 timmar i månaden är inget ovanligt, så han ser jag inte så mycket av. Jag är väldigt blyg och har svårt att ta kontakt med nya människor. Jag menar hur gör man när man är vuxen, man kan ju inte direkt gå fram till någon och fråga om dom vill leka ;-)
Den här sommaren har verkligen öppnat mina ögon. Vi hade hur kul som helst de dagarna som vi var uppe i Idre & Särna. Även midsommar i Väsby var riktigt kul. Att träffa familj och vänner när man vill är en lyx jag inte har just nu, och inte haft på länge. Det är för långt med 50 mil om man vill hitta på något en helg, jag skulle ju bli ruinerad om jag åkte så ofta som jag vill. Men så bra som jag mådde dagarna uppe i Idre & Särna vill jag ju må jämt. Jag hade ont i nacken där uppe också, men mår man bra och trivs med folket runt sig så blir inte värken lika jobbig. Släktträffen förra helgen var ett exempel på detta, jag hade hur ont som helst hela dagen men blev ändå kvar till sent på natten för jag hade ju kul och trivdes med allt folk runt mig.
Så vad är lösningen då, ska man flytta på sig igen eller ta ett rejält tag i att få igång mitt liv här. Men hur gör jag det då? Jag har ju inte lyckats på sex år så varför skulle jag lyckas nu!? Många och tunga frågor som snurrar i mitt huvud nu kan jag lova.......
Sitter i biblioteket på Uddevalla sjukhus och skriver detta, ska strax träffa kuratorn. Får se om har några goda råd att ge mig...
Kram <3
Hade jag varit nära dig nu hade jag gett dig en baaamsekram! Hoppas vi ses snart igen.
Gripande inlägg! Det är inte alltid lätt det där! Själv har jag "tur" med att mina hobbies ofta har gjort att jag träffat nya vänner på löpande band. Så det enda tipset jag egentligen har att ge är att skaffa en hobby där du har chans att träffa andra. Pysselträffar är bara ett exempel på platser att träffa folk.
Men lilla vän,är det så svårt för dej. Det låter inte alls bra det där tycker jag. Du får tänka igenom din situation och ha alltid i huvet att det du gör ska kännas bra för dej. Hoppas att allt ordnar upp sej annars får du väl komma till Idre så ska vi ta hand om dej, Kramis på dej och sköt om dej nu.
Åh vad ledsen jag blir av ditt inlägg!! Det är hemskt att känna sig ensam och bara finna sig själv i samma situation hela tiden. Hoppas du kan finna lite råd tillsammans med din kurator. Många varma kramar ♥
Vad tråkigt att du ska behöva ha det så. När man växt upp med släkt och vänner runt omkring sig kan det vara svårt att hitta nya vänner som ersätter dem. Det blir ju inte samma sak men det finns nog många trevliga människor i Grebbestad också :) Grannar i din egen ålder kanske? Kyrkokören? Det finns en fotoförening i Strömstad vet jag men ingen aning om det finns i Tanum med omnejd. Som jag upplever dig så är du en snäll, trevlig och väluppfostrad person med många historier att berätta så jag tror nog att många skulle vilja ha dig som sin vän :) Tyvärr finns det ingen bra lösning 1A så jag hoppas du kommer fram till något bra. Stor varm kram
Skickar en kram 'bara'...
Antingen flyttar du hem eller närmare släkten eller så kommer vi å hämtar dej!!
Det ordnar sej ska du se.
Eller så får släkten flytta närmare dej =O)
KRAAM!!
Känner inte dig men har tittat i din blogg tidigare.
Vad lätt det ger ett sken av en lycklig person, som pysslar och har det fint omkring sig!
Men där ser man också att vackra saker och ting inte är det viktigaste och det gör dig inte lycklig.
Hoppas det ordnar sig för dig och modigt är det att verkligen släppa fram hur man har det.
Lycka till
Känner igen det där. När jag bodde i Sala så pajade ryggen riktigt ordentligt, gick sjukskriven 3 år. Hade två väninnor där som jag umgicks med men jag trivdes inge vidare för det. Beslutade mig för att flytta upp till Idre igen så på en månad hade jag fixat både jobb och köpt lägenhet. Har inte haft några större problem med ryggen sen dess, visst gör den sig påmind men inte alls som tiden i Sala. Nu har jag Johan och barnen och en riktigt bra väninna, vi umgås inte så mycket men jag vet att hon finns där om jag behöver henne, och när vi träffas har vi riktigt skoj, mycket skratt blir det.
Va ett tag sedan jag tittade in här. Hoppas du fick bra stöd av kuratorn. Jag kände lika när jag bodde i Luleå, men det va ju rätt kort tid. Men det är tungt! Det finns all anledning att tro att du skulle lyckas nu även om du inte gjort det dom sista sex åren. Du känner säkert tydligare nu att du måste ordna situationen så du trivs bra där. Annars kan du inte bo kvar. Det är inte bra för dig, varken mentalt eller fysiskt. Kroppen speglar det mentala. Det vet jag allt för väl själv.
Kram till dig!!
Men duuu.... Kan ni inte flytta hemmat då? Vill inte Calle det eller? Känns som att det är det du helst vill....?
KRAMAR
Tack för din kommentar och din kram i min blogg. Jag klickade mig in här och läser detta och ville krama tillbaka. :D När jag var sjukskriven första vändan var jag otroligt ensam, men det berodde kanske mest på att jag inte kunde ta mig nånstans för att träffa folk då ja mest låg i sängen och för att jag helt enkelt inte orkade prata i telefon. Jag har kanske inga goda råd att ge dig, det som funkar för mig kanske är helt fel för dig. Men jag tycker det Millan skriver verkar klokt. Det är alltid ett bra steg att inleda en vänskap med något gemensamt, t.ex din hobby.
Du fixar det här! KRAM
